Sanna Dollan befinner sig i en av sitt livs mest omvälvande perioder efter den akuta ryggoperationen som förändrade allt. Det som började med plötslig förlust av känsel i benen utvecklades snabbt till en situation där läkarna tvingades ingripa direkt för att undvika en möjlig förlamning.
Hon har sedan dess levt med en vardag där rullator blivit ett nödvändigt stöd, något som redan från början kändes både skrämmande och overkligt. Trots rehabilitering och försiktig optimism kom nyligen ett besked som slog hårt mot henne känslomässigt.
I samtal och intervjuer berättar Sanna hur hon länge försökt hålla fast vid hoppet om att kroppen skulle återhämta sig mer än vad som nu verkar möjligt. Men läkarna har förklarat att den största delen av återhämtningen efter en sådan typ av skada sker under de första månaderna, och att utvecklingen därefter ofta är mycket begränsad.
Det är just detta som gjort att hon nu tvingas ställa om sin syn på framtiden. I stället för att se rullatorn som något tillfälligt, börjar hon nu acceptera att den kan bli en permanent del av hennes liv.
”Jag kommer förmodligen behöva rullator resten av livet”, har hon uttryckt i samband med sin berättelse om den tuffa processen, där hon öppnar upp om både sorg, frustration och en känsla av att framtidsplanerna raserats.
Sanna beskriver hur det psykiskt är ännu svårare än den fysiska återhämtningen. Hon berättar att hon pendlar mellan hopp och acceptans, och att hon ibland försöker ignorera verkligheten för att orka ta sig igenom dagen.
Samtidigt fortsätter hon sin rehabilitering, där varje liten förbättring fortfarande betyder mycket, även om vägen tillbaka inte alls ser ut som hon en gång trodde.
Bakom kulisserna finns också en stark kampvilja. Trots det tunga beskedet försöker hon hitta tillbaka till vardagen, stödd av både närstående och människor som följer hennes resa.
För Sanna har hela situationen blivit en påminnelse om hur snabbt livet kan förändras – och hur svårt det kan vara att acceptera en ny verklighet när den gamla plötsligt försvinner.
