Det blev ett avsked fyllt av både sorg och värme när familj, vänner och kollegor samlades i Silverdals kapell i Sollentuna för att ta farväl av Kenneth Gärdestad. Stämningen var tung av saknad, men samtidigt bar hela ceremonin på den kärlek och musikalitet som präglade hans liv.
Redan när de första tonerna av Jag vill ha en egen måne fyllde kyrkorummet blev det tydligt att detta inte skulle bli ett vanligt farväl. Musiken, som Kenneth själv varit med och skapat och som följt generationer av svenskar genom livet, blev nu också ljudspåret till hans sista resa. För många av de närvarande var det omöjligt att hålla tillbaka känslorna.
Ett hundratal nära och kära hade samlats för att hedra den folkkäre textförfattaren och låtskrivaren, vars ord och melodier under decennier blivit en självklar del av det svenska musikarvet. Ceremonin blev längre än traditionella begravningar, just därför att musiken fick ta plats – precis så som många menade att Kenneth själv hade velat ha det.
Bland gästerna syntes skådespelaren Adam Pålsson, som gestaltade Ted Gärdestad på filmduken. Strax före ceremonin mindes han deras sista möte med stor värme. Han berättade om en generös och öppen människa som gärna delade med sig av minnen och berättelser, och som tog emot honom med en självklar vänlighet när filmen spelades in.
Även artisten Erik Linder fanns på plats och delade ett sista starkt minne. Bara en månad innan Kenneth gick bort hade de suttit tillsammans vid det blå pianot hemma hos honom. Kenneth spelade, berättade och sjöng – och just där, i den stilla stunden, skapades ett avsked ingen då kunde ana betydelsen av.
Kenneth Gärdestad jordfästes intill sin bror Ted på Silverdals griftegård. Där vilar redan familjens övriga nära, och nu är bröderna åter samlade. Det var en symbolisk och gripande avslutning på ett livslångt band som gett Sverige några av dess mest älskade sånger.
Kenneth gick bort i början av mars efter en tids sjukdom. Den omedelbara dödsorsaken var influensa och lunginflammation. Han blev 69 år gammal och lämnar efter sig sin hustru, sina tre barn – och en låtskatt som kommer fortsätta leva långt efter att tonerna tystnat i kapellet.
När de sista ackorden klingade ut dröjde sig tystnaden kvar. Som om ingen riktigt ville lämna rummet där Kenneths musik just ännu en gång hade fått tala för honom.
