Det började med en mening som förändrade allt. Ett besked som ingen är redo att höra – och som för Claes-Göran skulle sätta tonen för resten av hans liv. Läkaren såg på honom, vägde sina ord och sa till slut det som skulle etsa sig fast för alltid: han hade bara två och ett halvt år kvar att leva.
Då var Claes-Göran en ung man, full av liv och energi. Han tränade, sprang och levde ett aktivt liv utan att ana vad som höll på att hända i hans kropp. De första signalerna var vaga – en ovanlig trötthet, en svaghet som inte riktigt gick att förklara.
Till en början trodde han att det var något tillfälligt, kanske en nerv i kläm. Men problemen blev tydligare. Han tappade greppet om saker, orkade inte hålla i verktyg som tidigare varit självklara. Läkarbesöken blev fler, men svaren uteblev. Kunskapen om sjukdomen var begränsad, och vägen till en diagnos blev lång och osäker.
När beskedet till slut kom, slog det ner som en blixt. ALS – en obotlig sjukdom som gradvis bryter ner kroppen. Och prognosen var brutal. För Claes-Göran handlade allt plötsligt om tid. Hur skulle han berätta det för sin familj? Vad skulle hända med huset de byggde? Med barnen som fortfarande var små?
Men något oväntat hände. Istället för att ge upp, valde han att fortsätta framåt. Han arbetade mer, levde mer, vägrade låta diagnosen definiera honom. Åren gick – och prognosen sprack. Gång på gång.
Sjukdomen tog sin tid, långsamt men obevekligt. Kroppen blev svagare, till slut blev rullstolen en nödvändighet. Men hans livsglädje försvann aldrig. Han fortsatte att vara aktiv, fortsatte att engagera sig, fortsatte att inspirera andra.
Han deltog i organisationer, reste, mötte människor i samma situation och blev en röst för dem som precis fått samma skrämmande besked. Hans engagemang ledde honom till internationella möten – där han till och med knöt vänskap med den världsberömde fysikern Stephen Hawking, som också levde med ALS under många år.
Trots att kroppen gradvis förlorade sin styrka, hittade Claes-Göran nya sätt att fortsätta. När händerna inte längre lydde honom, började han skriva med tårna. När vardagen blev svårare, anpassade han livet istället för att ge upp det.
I dag, mer än fem decennier efter diagnosen, lever han fortfarande. Ett liv som ingen trodde var möjligt. Ett liv som trots allt bär på både glädje och mening. Han har sett sina barn växa upp, upplevt familjens stora ögonblick och fortsatt att vara närvarande i det som verkligen betyder något.
Och kanske är det just hans inställning som förklarar allt. Han ser inte bakåt. Han fastnar inte i det som kunde ha varit. Istället håller han blicken framåt – precis som i ett lopp där målet alltid ligger där, någonstans längre fram.
Hans historia är inte bara en kamp mot sjukdom. Det är en berättelse om envishet, livskraft och viljan att fortsätta – långt bortom alla förväntningar.
