Det som utåt såg ut som en av de lyckligaste perioderna i hennes liv bar på något helt annat bakom kulisserna. När artisten Maria Mena gick igenom sin graviditet beskrev hon den som närmast perfekt – kroppen fungerade, hon kände sig stark och till och med vacker. För någon som under många år kämpat med sin egen självbild och svåra ätstörningar blev det en oväntad vändning.
Hon berättar själv hur hennes relation till kroppen tidigare varit fylld av konflikter, hur hon pressat sig själv och levt med flera perioder av allvarlig anorexi. Just därför blev graviditeten något nästan symboliskt – ett bevis på att hon var på en annan plats i livet. Hon vågade säga ja till något hon länge varit rädd för, inte minst på grund av rädslan att gå upp i vikt.
Men verkligheten efter förlossningen visade sig vara betydligt mer komplex.
Посмотреть эту публикацию в Instagram
När sonen äntligen kom till världen efter en lång och krävande förlossning förändrades allt. De första veckorna kantades inte bara av lycka och närhet, utan också av känslor hon inte var beredd på. Redan två veckor in i sitt nya liv som mamma slog en oväntad insikt till.
Hon erkänner öppet att hon ibland känt ånger.
Inte en konstant känsla, inte något som definierar hennes kärlek till barnet – utan korta, intensiva ögonblick där hon saknar sitt gamla liv. Friheten att göra enkla saker, som att gå ut ensam utan att planera varje steg. Den där spontana vardagen som plötsligt inte längre finns kvar på samma sätt.
Tankarna kommer snabbt, men försvinner också lika snabbt, förklarar hon. Ena stunden kan allt kännas överväldigande och svårt, nästa stund fylls hon av kärlek och stolthet.
Ett av de mest sårbara ögonblicken kom i samband med ett ångestanfall. Mitt i den situationen slog en ny våg av tvivel till. Hon beskriver hur hon inte ville att hennes barn skulle behöva se den sidan av henne – och hur det i just det ögonblicket väckte ännu en känsla av ånger.
Men samtidigt finns det ingen tvekan om hennes roll. Hon är mamma, oavsett vad hon går igenom. Det är en ny verklighet hon måste lära sig att navigera i, steg för steg.
Hon är också tydlig med en sak: de här känslorna är inte farliga, och de är inte ovanliga. De betyder inte att något är fel. Snarare handlar det om en enorm omställning, där identitet, vardag och ansvar förändras på en gång.
Det är just den ärligheten som nu väcker starka reaktioner. För i en värld där moderskap ofta beskrivs som något enbart vackert och självklart, bryter hennes ord mot normen. Hon sätter ord på något många kanske känner – men få vågar säga högt.
Och mitt i allt detta finns ändå en tydlig riktning: känslorna går över, förändras, och ersätts av något annat. Något som växer fram med tiden.
