Allt såg ut som en dröm. Resor genom Italien, inspelningar, nya projekt och ett liv i ständig rörelse. Pernilla Wahlgren har länge varit van vid ett högt tempo – att alltid vara på väg, alltid leverera. Men mitt i allt det där, när allt borde kännas som bäst, smög sig något helt annat in.
Det började nästan obemärkt. Under dagarna i Rom, bland vackra gator och intensiva arbetsdagar, kände hon av en irritation som inte riktigt ville ge med sig. Först var det bara en svag känsla – något som gick att ignorera. Men det skulle snabbt förändras.
Smärtan växte. Och den gjorde det snabbt.
I sin podd berättar Pernilla hur allt eskalerade, nästan utan förvarning. En stund som borde varit fylld av njutning blev i stället en vändpunkt. Hon åt glass – den godaste hon någonsin smakat – men det som följde var något helt annat.
– Det började i Rom och sedan eskalerade det… fyfan vilken tandvärk jag fick efteråt, berättar hon själv.
Det var inte längre något som gick att skaka av sig. Smärtan tog plats, trängde sig på och blev en ständig följeslagare. Trots resor vidare till Milano och ett fullspäckat schema gick det inte att fly undan.
Till slut tvingades hon söka hjälp. Hos tandläkaren kom beskedet – det kunde handla om en inflammation, antingen i tandköttet eller inne i själva tanden. Och det som gjorde det ännu mer overkligt var att problemen verkade finnas på flera ställen samtidigt.
– Det är helt sjukt, säger hon, och försöker förstå hur allt kunnat bli så här.
Men förklaringen var inte självklar. En möjlig orsak som lyftes fram var något så oväntat som att hon kanske spänner sig i sömnen – något man kan göra utan att ens veta om det. Tankarna snurrar, men svaren är fortfarande oklara.
För att få kontroll på situationen sattes behandling in. Antibiotika och bakteriedödande munskölj blev en del av vardagen. Men trots det försvann inte smärtan.
Den kom i vågor.
Ibland lugnare, ibland intensiv – och alltid oförutsägbar. Under en av sina föreställningar i Örebro tvingades hon stå på scen med värken malande i bakgrunden.
– Det går att tänka bort det… men fyfan, värk är ett helvete, säger hon.
Och där, mitt i applåderna och strålkastarljuset, pågår en helt annan kamp. En som publiken inte ser, men som är omöjlig att ignorera för den som känner den.
Trots allt fortsätter hon. Resorna, jobben, scenen – allt rullar vidare. Men bakom leendet finns något som inte går att dölja helt.
En smärta som kom plötsligt. Och som fortfarande vägrar släppa taget.
