Bakom den trygga fasaden och det långa äktenskapet döljer sig en sanning som många inte hade väntat sig. Lars ”Lasseman” Larsson, en av landets mest välkända dansbandsprofiler, har fattat ett beslut som väcker både förvåning och nyfikenhet – han vägrar helt enkelt att vara romantisk med sin hustru.
Efter över tre decennier tillsammans med Therese Larsson är deras relation fortfarande stabil. De har byggt ett liv sida vid sida, med familj, barn och ett gemensamt hem som ständigt utvecklas. Men mitt i allt detta finns en aspekt som aldrig riktigt har fallit naturligt för honom – romantiken.
Han säger det själv, utan omskrivningar. Att vara romantisk är inte hans starkaste sida. Och det är inte något han försöker dölja eller förändra för sakens skull. Tvärtom verkar han ha accepterat det som en del av sin personlighet.
Skillnaden mellan honom och Therese är tydlig. Där hon gärna planerar resor, hotellvistelser och upplevelser utanför hemmet, känner han sig mest bekväm i det enkla och vardagliga. För honom handlar närhet inte om stora gester, utan om att laga middag, vara hemma och skapa en lugn atmosfär tillsammans.
Men det finns fler lager i hans beslut. Livet i offentligheten har också satt sina spår. Att vistas i miljöer som spa och hotell upplever han som obekvämt – det blir svårt att koppla av när man ständigt kan bli igenkänd. Det som för många är romantik, blir för honom snarare en påminnelse om att aldrig riktigt få vara ifred.
Samtidigt har paret hittat andra sätt att hålla relationen levande. Ett gemensamt intresse för renovering och inredning har blivit en central del av deras vardag. Tillsammans arbetar de med sitt hem, planerar, bygger och formar något som är deras eget. Det är där de möts – inte i traditionella romantiska gester, utan i ett gemensamt projekt som kräver tid, tålamod och samarbete.
Livet är dock inte utan prövningar. Turnélivet har inneburit långa perioder av frånvaro, och det har krävt kompromisser från båda håll. Trots det har relationen hållit – kanske just för att de accepterar varandras olikheter.
Och kanske är det just där svaret finns. För Lasseman handlar kärlek inte om det klassiska romantiska idealet. Det handlar om vardagen, om tryggheten, om att finnas där – även när det inte ser ut som på film.
